Suck..

    Det händer ofta att människor i min ålder får frågor om framtiden, prestationsfrågor kanske jag ska kalla dem. De vanligaste är, men är inte begränsade till: ”vad ska du bli för något?”, ”när ska du börja arbeta?” och ”när ska du börja studera?”.
    Besvärliga situationer som dessa löses bäst på två olika sätt. Det finns lösning A där du börjar med att förklara vad du planerar att studera, varför du vill läsa just det och när du ska påbörja dessa studier. För mig är inte det ett bra alternativ. 
    Det spelar ingen roll hur mycket jag än sockerlindar min historia eller försöker kollra bort mina lyssnare på vägen mot målet. När jag äntligen kommer till kärnan och berättar om min dröm – min dröm, inte deras - så får jag alltid samma reaktion tillbaka; den flackande blicken, händerna söker sig till varandra, den dominanta foten som rör sig lite obekvämt samtidigt som mina åhörare försöker pussla ihop två och två för att få fram tre. När den processen är avklarad myntar någon till slut orden: ”jaha, lycka till med det” och plockar upp fördomsstämpeln ur fickan för att märka mig som om jag var ett boskap.
    Det låter inte så dramatiskt, men varje gång det sker så dör lite av min tro på livet. Det är de människor som jag strävar efter att få hjälpa som dömer mig hårdast utan att ens veta vem jag är. Att folk är idioter har jag vetat sedan barnsben, men att de trivs med det är något som jag till min stora besvikelse precis har börjat upptäcka.
    Det hela är faktiskt enkelt om man väljer att se det; det är av samma anledning som det finns mobbning, våld, religioner, nationer, hat, kärlek, fattiga och rika. Det vi blundar hårdast för är det vi alla fruktar mest; sanningen. För smarta för vårt eget bästa men för dumma för vår nästa; vi är blott djur.
    Alternativ B? Ljug, ljug och ljug lite till. Det är vi bra på, vi människor. Åtminstone tror vi det. Bra ämne faktiskt, får skriva något informativt om det.