Momentnyckel

    Jag förstår mig inte på lyteskomik. Lyteskomik är lustigt på samma sätt som det är kul att kissa på sig. Först är det som en kul grej; det är varmt och skönt samtidigt som det är lite busigt, men när man inser att det sker på bekostnaden av sin egen värdighet borde man sluta innan det bara blir kallt och blött.
    Fast, å andra sidan, så är det väl inte de största snillena som kommer på idén att kissa på sig från början. Stupid is as stupid does. Vad kan man kräva från sådant avskrap som Schulmantrion och deras groupies? Skitsamma, det var inte det jag skulle skriva om.
    Alla har vi hört uttrycket >>Moment 22<<, ett begrepp som används för att beskriva ett cirkelresonemang; för att få A måste jag ha B, men för att ha B måste jag få A, vilket får en utmärkt förklaring i Joseph Hellers bok Catch 22. Som förövrigt är läsvärd ur ett tankemässigt perspektiv men som knappast kan räknas som ett litterärt mästerverk.
  Sedan en tid tillbaka är jag på jakt efter ett nytt jobb. Det finns bara ett arbete jag skulle kunna byta mitt nuvarande mot, och det lustiga är att det enda jobbet jag vill ha är det enda jag inte kan få.
  Jag är för ung – eller om man läser mellan raderna – opålitlig. Ena dagen kan jag vara där och den andra kan jag sluta och få för mig att börja studera tidigare än beräknat. Det spelar ingen roll om jag har mer erfarenhet än någon som är fem år äldre, kan fler språk, har en bättre utbildning eller är en trevligare person.
    Det är fel bransch. Personalomsättningen är så låg att man kan tro att folk föds i receptionen och sedan arbetar där hela livet. Men det är väl knappast en bransch som beskylls för att husera några större intellekt när PT betraktas som någon form av messias.
    Men det vore ju så kul..

Begynnelsen

Se,
där borta,
i de avlägsna skuggorna,
där kan man ett liv skönja,
ty det,
liksom vi,
andas

Richard, 080303